Dagarna rullar på. Jag är inne på dag 10 med obefintlig röst. Det börjar irritera mig småningom, men jag håller mig positiv, jag får ju må bra! Halsen känner jag nästan inte av mera och jag kan äta vad jag vill, det är helt galet underbart. Skinnet kliar än och är rött med utslag, men det borde också snart lätta.
Överlag känner jag mest en massiv tacksamhet just nu. Jag finns och jag får göra nästan vad jag vill. Jag har lyckan att få jobba i det bästa av team och vi har helt galet roligt fast jobbet kan vara otroligt krävande. Utan det stöd jag hade av mina kolleger under hösten och vintern, skulle mitt huvud ha sprängts i bitar. De höll ihop mig och jag kan inte säga hur mycket jag är skyldig dem. Ikväll är jag trött efter en kort och intensiv arbetsresa med teamet, och jag vet att imorgon är jag flat. Jag måste bara medge att jag har en bit kvar med den fysiska orken. Men oj, vad det är värt det! Tack, ni är guld värda!
Mina vänner var en annan stöttepelare och källa till ork. Man behöver en kanal för att kunna ge utlopp när det går bra, dåligt eller inte rör på sig. Också bara att ta sig ut på en öl och prata strunt är så värdefullt. För en stund glömmer man verkligeten och skrattar så tårarna rinner. Det behövs, också i fortsättningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar