Imorse knallade jag iväg till T-sjukhuset igen, för att träffa strålingsläkaren. Detta var också min första kontakt med Strålbehandlingspolikliniken. Syftet med besöket var att kartlägga fas 2; dvs strålbehandlingen. Hon berättade att PET-CTn visat att alla knölar numera är inaktiva, jee! Det som är kvar av den stora knölen, ca 3*3 cm i storlek, är stödvävnad, lite som ett skelett, efter den stora tumören.
Hon gick igenom en lång harang av biverkningar och möjliga långtidseffekter av strålbehandlingen. Det lät mindre trevligt....I mitt fall bestrålas en stor yta, från nyckelbenet på höger sida, mellan lungorna och ner till lungportarna. Hjärtat, lungorna och sköldkörteln kommer att få sina beskärda delar. Man försöker minimera och precisera strålningen i mån om möjlighet, bla ska jag ligga med hakan så bakåtböjd jag kan samt hålla andan då strålbehandlingen görs i 20 s knyckar. På onsdag vet jag mer om detta då jag ska på kontrastCT där de mera detaljerade bilderna och planen görs. Jag slipper kanske masken på huvudet just för att läkaren vill att jag ska ha hakan så långt bakåt som möjligt. En individuell mask görs för att hålla huvudet och axlarna alltid på exakt samma ställe. Men detta får jag veta senare.
Strålbehandlingen kör igång den 9.2, varje vardag, och läkaren tippade att det blir 16-17 gånger. Efter onsdagens CT får sjukhusfysikerna till uppgift att räkna ut allt klart; de dagliga doserna och hur många gånger det blir. Allt som allt borde detta vara rena rama barnleken jämfört med cytobehandlingarna, så jag tar det med ro.
Det känns lite konstigt att faktiskt se ett slut på detta. Klart att jag är glad, men samtidigt kastas jag ut på hal is. Jag har haft så tät kontakt med sjukhuset så länge, haft konkreta nummer att ringa till vid problem. När detta är slut om ca 1,5 månad, är jag avklippt från den bubblan, och återgår till vardagen med en lista på möjliga livslånga bieffekter av de olika behandlingarna som kan komma när som helst. Det är mycket denna kropp har fått stå ut med, och nu om någonsin skulle man vilja ha en kristallkula för att spå sin framtid. Vete katten hur det går, men det är väl bara att släppa taget och hoppa i det okända.
De är nog skickliga där på Tyksen!
SvaraRadera