...jo, jag är vid liv ännu. Idag är det strålbehandling nr 7 framför, och 11 till väntar bakom knuten. Än så länge har allting gått bra, jag känner inga större biverkningar av det. Något tröttare kanske, men ingenting utöver det. Det är jag mycket glad för! Nästa vecka ska jag träffa lite olika läkare och ha en behandlingsdiskussion med sköterskorna. Jag kommer att träffa företagsläkaren också för att göra pappersarbetet för deltidssjukskrivning i mars. Tiden har sist och slutligen gått otroligt fort, i april ska jag börja jobba normalt igen.
I onsdags var jag och prövade på en halvtimmes core-pass vid Elixia. Ett par kolleger ordnade en vip-grej åt oss dit. Oj jösses säger jag bara...det var en ganska intensiv halvtimme, där bålen fick rejält med träning. Mina stackars muskler jobbade så mycket de kunde, men deras kapacitet kom emot ganska fort. Jag märkte att det inte bara var det att man är otränad nu (har ju inte gjort nånting på fem månader!), utan där spökar nånting annat också i efterdyningarna av cytobehandlingarna. Bastu efteråt var mycket skönt! Jag gick nog lite emot föreskrifterna, mina anvisningar säger att jag ska undvika "hikijumppa" och går jag i bastu ska jag helst sitta med en blöt t-skjorta på för att skydda huden...Men jag mådde bra av det, och huden har inte reagerat på behandlingarna så...
Igår skrek hela kroppen sedan om nåd! Alla trappor, att sätta sig och stiga upp; ajajaj! Jag var på kvällen på en djupstretchning, helt underbart fast det gjorde ont! Nu har jag en chans att fortsätta det resten av våren för en struntsumma, så jag tror jag ska hoppa på det erbjudandet. I övrigt vet jag inte riktigt hur jag ska börja med rehabiliteringen av kroppen, är det vettigast med t.ex. simning eller gym? Det blir ett projekt....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar