Snart där

Idag är det behandling nr 14 av 18 på agendan! Snart, snart....slut! Jag har så svårt att förstå att denna mardröm snart är slut. Med facit i hand har det gått bra, och det kunde ha gått så mycket värre. Behandlingarna har inte på någon måttstock varit trevliga, men uthärdliga. Uthärdliga för att jag vetat att de gjort sitt och skiten är så gott som utrotad ur mitt system. För mig har de fysiska biverkningarna varit besvärligare än de mentala. Den 6.9 brakade jag ihop vid ån, men efter det har jag aldrig trott på någonting annat än att detta ska gå vägen. Jag har inte tvivlat det en enda gång. På många ställen läser jag om att sedan då allt (de aktiva behandlingarna) är över, faller många ihop för att verkligheten kommer ikapp. Jag får allt se hur det blir i mitt fall. Jag kan bra förstå att man säckar ihop sedan, för ett starkt skyddsnät försvinner då man inte är under sjukhusets uppsikt mera. Fr.o.m. imorgon jobbar jag officiellt igen, 60%. I april kan jag förhoppningsvis återgå till heltid. Härligt!