Carpe effing diem...

En tisdagmorgon utan kaffe. Blodprov, röntgen, ultraljud och en väntan på frukost. Inga misstankar när radiologen ber mig vänta vid disken. Jag väntar, och han kommer ut med en kollega som vänligt styr in mig i ett rum. Ber mig sätta mig. Fortfarande ringer inte varningsklockorna. Han slutför en rapportering, vänder sig mot mig och säger att orsaken till att jag sitter där är att de hittat en knytnävsstor knöl i mellanrummet mellan lungorna. Jag hör detta, på förståndsplanet förstår jag det, men ändå inte. Hur kan jag ha en så stor knöl på fel sida om skinnet? Han pratar vidare om snabb aktivitet och skriver samtidigt en remiss till universitetssjukhuset. Jag blir inte klok, vad är det för knöl, varför, men får inte frågor formulerade. Läkaren är förstående och tar tid på sig, han printar ut remissen med epikrisen vilket jag senare är glad för. Han ger mig ett konkret nummer att ringa ifall jag inte hör nånting på två dagar. Jag går ut, ringer mannen och en kompis och går ner till ån och bara sätter mig och stirrar in i solen. Livet fortgår runt mig men jag är helt stilla i stunden.