Efter en natts väntan ringer äntligen telefonen. Jag ska på blodprov och kontraströntgen samma dag. Blodprovet måste tas före så man kollar njurfunktionen att den är ok. Ett skrämmande ställe detdär sjukhuset. Jag hade aldrig varit där men med anvisningarna jag fick hittade jag lätt. Labbets dörr var brevid dörren till strålbehandling, ett omen? Efter en sväng till jobbet tillbaka och jaga efter röntgenavdelningen TE4. Anländer dit bara att för att märka att jag måste sitta där en timme först och dricka vatten innan jag får komma in. En och annan patient sitter och väntar, någon får spader då han märker att jag talar svenska och han förstår att jag förstår hans samtal med sköterskan. Som om jag skulle bry mig hans grejer just nu.
Tillsist får jag komma in och lägga mig till rätta. En stor skrämmande ring, där ska jag ligga med kanylen i armen. Jag kopplas upp och maskinrösten berättar när jag får andas och när jag ska hålla andan. Då kontrastmedlet pumpas in, är det en märklig känsla. Först brännande bara för att kännas som att jag pissar ner mig. Det går fort över men kvar blir en obehaglig metallisk smak i munnen. Den gör jag mig fort av med senare på jobbets tillställning, en street festival. Ett sätt att intala mig att det är fortfarande normalläge, varför känns det då så fel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar