Kl 11.30. Jag blev inlagd igen. Idag startar verkligen behandlingen med en mammutdos kortison. Imorgon eller övermorgon kommer det sytostatika på. Snabba ryck! Jag var inte beredd på att bli intagen, så Peter får köra hem ett varv efter nödvändiga grejer åt mig.
Kl 13. Läkaren var just in och diskuterade. Idag kopplas kortison på med en massa otrevliga bieffekter. Imorgon kväll eller on-morgon påbörjas cytostatikan. Imorgon bitti väntar benmärgsprov. Det måste vara den behandling/provtagning jag haft som den absolut värsta jag kan råka ut för. Jag begärde att få så redig förmedicinering det bara går före. Huj faan... operationen jag var på skulle jag hellre göra om än att gå igenom detdär. Jo, förståndet säger att det måste göras men i övrigt vill jag bara springa och gömma mig.
Läkaren berättade vidare om tumören att det går blodkärl igenom den. Därför påbörjas behandlingarna nu, för att kicka tillbaka innan det blir problem. Om blodkärlen skulle vara tilltäppta skulle jag må mycket sämre. Vikten har droppat med 1,5 kg sen den 7.9, så nånting har nog hänt i kroppen. Och jag lär ju inte öka i vikt nu, beach 2017 here we come?
Kl 15. Fick 100 mg prednisolon + en hjälpmedicin (glömt namnet). Det första är kortison, den andra hjälper njurarna att rensa kroppen från tumörrester. Kampen har börjat. Varför ringer Star Wars-låten i mina öron nu...? 8.30 ska jag på de förhatliga benmärgsfuckingtestet. Kan för mitt liv inte förstå hur läkaren tycker att det inte är värre än ett blodprov!
Kl 22. Känner mig som en duracellkanin efter kortisondosen kl tre. Blää... sitter och filosoferar igen, och smakar på ordet cancer. Jag har undvikit det hittills, men det är ju just det jag har, cancer i lymfkörtlarna. Typ oklar än, men det klarnar denna vecka. Måste försöka sova, morgonens grej kommer att suga musten ur mig!
Kl 0.30. Känner mig fortfarande som en diracellkanin. Sköterskan kom in med ett piller (imovane 7 mg) för att hjälpa mig somna, hoppas det släcker den galna kaninen.
Joo dedär benmärgsborrandet e nog otrevligt.. Dom hade säkert en såndär klassisk handborr som ser ut som en korkskruv och borrade i bäckenbenet på ryggsidan, har detta ändrat? Fun times.. Av mig fick dom int ens nån benmärgsvätska ut, bara fast prov. Men det fick räcka den gången.
SvaraRaderaGee tack för den upplyftande infon 😨. Jag antar att det är fortfarande som tortyr på 1800-talet och läkaren är en sadist egentligen...att dom inte hittat på någon pikaknockout för detta!
RaderaHaha, knappast är läkaren sadist men det känns nog gammalmodigt hela dendär juttun. Men good luck ändå.
RaderaJag har oxå hamnat ut för det. Det positiva är väl att det är ganska snabbt över. Mitt tandläkarbesök idag känns som små potatis nu. Följer med dig via bloggen. Kram <3
SvaraRaderaJag har inte gått igenom benmärgsprov själv, men jag fick första parkett då läkare med följe dök upp i vårt rum på T-sjukhuset i fjol för att ta prov av min rumskompis. Hon tyckte efteråt att det inte alls var så hemskt som hon hade trott, så det ska nog gå bra ska du se!
SvaraRaderaDet är så olika hur man upplever provtagningar. När jag skulle på gastroskopi berättade en del hur jävligt det är och andra sa att med sedering är det ingenting. Jag bad om sedering och tyckte ändå det var det värsta jag varit med om. Det är stor skillnad på hurdant bemötande man får för ens upplevelse av åtgärden. Nå, den som lever får se. Du får trösta dig med att det är många som gått igenom benmärgsprov och antagligen har alla överlevt. Men skulle jag vara där med dig så skulle jag hänga med på att vi gömmer oss på nåt riktigt bra ställe! RIKTIGT stor kram och BLÄ för hela skiten. Det där är ett äventyr du gott kunnat vara utan.
SvaraRaderaHej! Vi känner inte varandra men jag fick syn på din blogg och har läst vad du varit med om de senaste dagarna. Jag har själv utfört några tiotals benmärgsprov men även själv varit med om det som patient. Det kommer du att klara av galant. Stäng ögonen och tänk på något annat och det är över i ett hujs. Kämpa på!
SvaraRaderaTack för din kommentar. Denna grej har bara vuxit till sådana gigantiska proportioner i mitt huvud. Jag kan bara inte förklara det. Allt annat känns ok att möta, nervöst, men ok. Blää för denna jagade känsla.
Radera