Livstecken

Jag mår bra. Jag är trött, men det är ganska smått mot vad det kunde vara. Det känns så overkligt allting, som om jag bara ska vakna och konstatera att det var en dröm. Att jag stiger upp som vanligt och åker på jobb. Det är en konstig känsla. Jag antar att detta ska jag också gå igenom under denna erfarenhet. Under de dryga tre veckorna som har gått har det hänt så mycket att jag inte haft tid att fundera men nu börjar det lugna ner sig och jag hoppas på att få en rutin på vardagen. Nästa gång ska jag 10.10 till labbet och sedan 11.10 först träffa läkare och sedan cytotankning igen. Det är mycket tid att fundera där emellan.

Jag har orkat öppna datorn och jobba en del också, vilket är mycket välkommet. Inget fel på mitt huvud, och det är kanske viktigt att komma ihåg. Det är i och för sig också ganska märkligt hur fort t.ex. arbetets stress och jagade känsla kan rinna av en. Den där stunden den 6.9 då jag satt vid ån och försökte förstå vad jag just fått veta var en sådan. Min stress och brådska försvann i ett nafs. Nu måste jag kanske bara komma ihåg att tillåta mig själv att ta det lugnt, fast jag vill ge cancern på trynet.

Ett av fotona som togs till Stiftelsens för Åbo Akademi tidning Inblick (Foto:Jani Laukkanen)