Snart där

Idag är det behandling nr 14 av 18 på agendan! Snart, snart....slut! Jag har så svårt att förstå att denna mardröm snart är slut. Med facit i hand har det gått bra, och det kunde ha gått så mycket värre. Behandlingarna har inte på någon måttstock varit trevliga, men uthärdliga. Uthärdliga för att jag vetat att de gjort sitt och skiten är så gott som utrotad ur mitt system. För mig har de fysiska biverkningarna varit besvärligare än de mentala. Den 6.9 brakade jag ihop vid ån, men efter det har jag aldrig trott på någonting annat än att detta ska gå vägen. Jag har inte tvivlat det en enda gång. På många ställen läser jag om att sedan då allt (de aktiva behandlingarna) är över, faller många ihop för att verkligheten kommer ikapp. Jag får allt se hur det blir i mitt fall. Jag kan bra förstå att man säckar ihop sedan, för ett starkt skyddsnät försvinner då man inte är under sjukhusets uppsikt mera. Fr.o.m. imorgon jobbar jag officiellt igen, 60%. I april kan jag förhoppningsvis återgå till heltid. Härligt!

Proffspatient

Kl 8.15. Jag börjar bli en proffspatient redan. Idag har jag två olika läkarbesök och behandling på agendan. Nu sitter jag på Terveystalo och väntar på att träffa företagsläkaren. Med honom ska vi diskutera deltidsarrangemangen för mars. FPA är sen underbart med sina instruktioner för hur man ska söka deras bidrag, suck. Och allting hänger ihop. Jag börjar med att ordna läkarintyg och ordna pappren på ÅA. Dessa skickas till både FPA och ÅA. Sedan då jag får beslutet från FPA om partiell sjukdagpenning, ska jag leverera det till ÅA för att de ska räkna ut min lön. Vad är oddsen för att jag ska hinna få detta klart till löneutbetalningen i mars...?

Kl 14.15 nästa väntrum. Först behandling och sedan läkare. Morgonens läkarbesök avklarades med 10 min ärendediskussion och 5 min skvaller. Företagsläkaren ringde senare upp och kollade om han uppfattat fel, skulle inte deltidssjukskrivningsperioden vara i april? Nej mars, jag tror att om jag orkat vara på jobb nu, så orkar jag nog i mars med 60% och heltid i april...

Kl 16.30. Dagens alla besök avklarade. Idag var det behandling nr 10 av 18, så nu är jag över halvvägs. Mötet med strålningsläkaren var också snabbt, hon ville mest kolla läget med bieffekter. Huden är i bra skick ännu, svalget börjar vara ömt. Det är lite besvärligt att svälja mat. Jag fick rådet att dricka kamomillte samt käka Antepsin och värkmedicin då jag behöver. Vidare berättade hon att de simulerat och modellerat min strålbehandling på en mängd olika sätt, men att det inte går att undvika att både hjärtat och lungorna får sig. Jag är tydligen lite av en försökskanin också, då jag har masken, är fastspänd och samtidigt håller andan under behandlingarna. Hon ville veta hur jag upplevde det och om det kändes besvärligt. Tydligen säger många att det inte går, men mig har det inte hindrat i alla fall.

Nedan en bild på strålningsplaneringen. Läkaren har planerat strålningsfälten och fysikerna har räknat ut stråldoser på basen av planen.

Huhuu....

...jo, jag är vid liv ännu. Idag är det strålbehandling nr 7 framför, och 11 till väntar bakom knuten. Än så länge har allting gått bra, jag känner inga större biverkningar av det. Något tröttare kanske, men ingenting utöver det. Det är jag mycket glad för! Nästa vecka ska jag träffa lite olika läkare och ha en behandlingsdiskussion med sköterskorna. Jag kommer att träffa företagsläkaren också för att göra pappersarbetet för deltidssjukskrivning i mars. Tiden har sist och slutligen gått otroligt fort, i april ska jag börja jobba normalt igen.

I onsdags var jag och prövade på en halvtimmes core-pass vid Elixia. Ett par kolleger ordnade en vip-grej åt oss dit. Oj jösses säger jag bara...det var en ganska intensiv halvtimme, där bålen fick rejält med träning. Mina stackars muskler jobbade så mycket de kunde, men deras kapacitet kom emot ganska fort. Jag märkte att det inte bara var det att man är otränad nu (har ju inte gjort nånting på fem månader!), utan där spökar nånting annat också i efterdyningarna av cytobehandlingarna. Bastu efteråt var mycket skönt! Jag gick nog lite emot föreskrifterna, mina anvisningar säger att jag ska undvika "hikijumppa" och går jag i bastu ska jag helst sitta med en blöt t-skjorta på för att skydda huden...Men jag mådde bra av det, och huden har inte reagerat på behandlingarna så...

Igår skrek hela kroppen sedan om nåd! Alla trappor, att sätta sig och stiga upp; ajajaj! Jag var på kvällen på en djupstretchning, helt underbart fast det gjorde ont! Nu har jag en chans att fortsätta det resten av våren för en struntsumma, så jag tror jag ska hoppa på det erbjudandet. I övrigt vet jag inte riktigt hur jag ska börja med rehabiliteringen av kroppen, är det vettigast med t.ex. simning eller gym? Det blir ett projekt....

So it begins vol. 2

Idag började mina vardagsträffar med Henriette, dvs strålningsinstrument H3 på TYKS. Jag kom i god tid och hann knappt slänga baken på stolen förrän sköterskan kallade in mig. Under totalt 25 min gick hon igenom vad som sker, jag blev fastspänd och dagens dos given. Längst tog det för sköterskorna (totalt tre st) att dra mig till rätt ställe på britsen. Det går laserlinjer kors och tvärs som de använder som måttstock. Då jag låg rätt och britsen justerats till rätt ställe, spände de fast mig med masken som gjordes tidigare. Det togs ännu en röntgen över min position för att säkertställa att så mycket som möjligt av strålningen träffar tumörerna och inte de omkringliggande vävnaderna. Sedan kom det som är spännande; först bestrålades ryggsidan i ca. 10 sekunder medan jag höll andan. Sedan svängdes strålningshuvudet till ovansidan och bröstkorgen bestrålades i 15 sekunder medan jag höll andan med lungorna fulla med luft. Sen... var det klart! Så, imorgon då jag går dit igen, kommer det att gå betydligt snabbare, 5 min för att hitta rätt position, 5 min för röntgen och under 1 min för själva behandlingen.

Enligt sköterskorna kommer det att ta nån vecka-två innan biverkningarna ger sig till känna. Jag fick hem en hög med lappar som jag inte ännu hunnit läsa. Men i mitt fall är det aktuellt med huden som reagerar, möjligen irriterad luft- och matstrupe och möjligen reaktion i lungorna. Trött kan jag också bli. Återstår att se vad som dyker upp. Jag ska gå 18 gånger, vilket betyder att sista gången blir 6.3. Här emellan ska jag träffa läkaren någon gång, och sedan snacka med sköterskan någon gång också om hur det går. Få se hur det börjar rulla!

Nedan en video om instrumentet som används, en Varian Truebeam.