Stora funderingar

Jag sitter och funderar på hur annorlunda man kan uppfatta/hantera saker. De som upplever/har upplevt detta reagerar lite annorlunda än den vanliga söndagspromeneraren på gatan som lymfom (eller någon annan cancer) inte har berört. Alla vi som berörts har i våra tankar bearbetat vår egen död på någon nivå, och de flesta av oss accepterar att den kommer när den kommer, oavsett om det är nu eller senare. Vi lever med varje ögonblick när det händer hos någon i samma situation, vare sig det är bra eller mindre bra saker. Vi kan se de ljusa stunder som vanligtvis finns, beroende på situationen, även i de mörkaste ögonblicken. Man lever starkt med i nuet, det är det enda som är viktigt. 

Det är stora tankar som snurrar runt, men det är också såna som hjälper en vidare i livet. Man hittar i ståndpunkt i kaoset, och någon form av sinnesro. En stark närvaro i nuet, och en förmåga att njuta av stunden.

En annorlunda dag

Jag går i djupa tankar idag. Det är en annorlunda årsdag; två år sedan min värld ändrades. Totalt. Allting är annorlunda. Det går inte en dag utan att jag blir påmind om min cancer. Dessa två år innehåller en evighet, så mycket har hänt. Jag sjönk för två år sedan. Djupt. Det tog ett år att komma tillbaka till ytan. Idag försöker jag hållas på ytan, simmande.

Nästan grönt ljus

Ja, då var det dags för besiktning igen. Jag knatade först till labbet på måndag-morgon, jag valde att gå till A-sjukhuset eftersom det var svinkallt ute (-19˚) och det låg närmare till då jag hoppade av bussen på morgonen. Inget konstigt där, och det kändes inte så märkvärdigt heller.

På torsdagen var det så dags att leta sig till T-sjukhuset och cancerpolikliniken igen. Jag gick genom tunneln från A-sjukhuset, det är ganska kul rutt! Jag kom in i T-sjukhuset och gick först förbi strålbehandlingspolikliniken. Känslan där var närmast att dit vill jag inte fler gånger. Vid dörrarna till cancerpolin stannade jag till en stund. Det är fortfarande ett enormt obehag som rusar genom kroppen där.

Men in och anmäla sig. Jag hade också med mig en hög med cytomössor som en fd kollega gjort, de togs emot med stor glädje vid anmälan. Cytomössor är alltså till för att värma knoppen och kanske också gömma den delvis då håret faller av, alla har lite olika preferenser med material osv då. Jag själv behövde ingen mössa inomhus då håret inte föll av helt, men utomhus skulle det finnas en då kalufsen ändå var så pass tunn.

Läkaren jag träffade var igen en ny bekantskap. Hon var mycket trevlig, och gick igenom hur man mått, blodprovsresultat osv. Efter en fysisk undersökning av lymfknutar, bröst och sköldkörtel, konstaterade hon att allt såg ok ut. Men, hon ville ännu skicka mig på CT-röntgen, det som läkaren i höstas tyckte att inte behövdes. Läkaren sade att det står i uppföljningsrekommendationerna att CT-röntgen hör till varje kontroll, och hon tyckte det skulle vara bra. Jag tycker det också, i synnerhet som lymfomet sist inte gav sig till känna med några av de klassiska symptomen (viktnedgång, feber, nattsvettningar, klåda). Så ja tack, jag går gärna och tar en extra försäkran om att allt är ok.

Så, den 21.3 går jag på den, och om allt är ok kommer bara ett utlåtande om det på Kanta. Jag fick också redan kallelsen till kontrollen nästa år; labb 19.2.2019 följt av bröstultra och CT-röntgen den 22.2.2019. Bra att veta redan nu!

Inbjudan till besiktning...igen

Så damp det ner ett brev från TYKS igen. 1.3 ska jag på nästa kontroll, utan skanningar denna gång. Jag kan inte riktigt säga än vilka känslor det väcker, blir det lika stormigt som i september? Jag tror inte det, för jag bearbetade hela förra vinterns händelser då. Men dörrarna in till T-sjukhuset är garanterat lika motbjudande denna gång som då!