Vad har jag då lärt mig? Att uppskatta vardagen framför allt. Jag njuter av att känna hunger, smaken av mat och törst stillad av vatten. För mig finns inte måsten på samma sätt mera, jag slöar hellre än tvättar fönster om det känns så. På ett sätt har jag också blivit hård, jag tål inte onödigt gnäll mera. Så länge man är frisk, får äta sig mätt och mår bra har man det bra. Varför då lägga all energi på bara negativa ting när det finns så mycket att vara glad för?
Hur är läget med mig nu då? Röst- och svälgproblemen är borta nu. Jag var utan röst i nästan två veckor, och hade ont i halsen lika länge. Huden har också läkt och slutat klia, den är röd och lite känslig ännu. Jag dras med en torr hosta och håller tummarna för att jag ska klara mig undan pneumoniten så tydligen är ganska vanlig efter strålbehandlingen. Fysiskt har jag en del kvar, jag blir fort trött och orkar inte vara igång långa tider. Det handlar om att balansera mellan att göra och vila så går det bra. Jag måste bara komma ihåg det. Som minne av cytostatikabehandlingar har jag en del förkalkade vener och tår med känselstörningar. Håret mitt har växt ut med besked, och jag har hunnit vara och trimma det hos frissan. Det är lockigt, och något grövre! Det ska bli kul att se hur det beter sig, jag trivs riktigt bra med den korta frisyren. Våren har alltså kommit igång ordentligt, och jag kan knappt vänta på sommar, sol och välmående!
