Fotograferingsdags

Så sitter man på TYKS igen, nu i caféet och tankar vatten inför kontrast-CT. Morgonen startade på U-sjukhusets röntgenavdelning med mammografi och ultraljud. Ett trevligt tillägg i rutinen pga strålbehandlingar, risken för sekundära tumörer har ökat så man screenar tidigt. Där var allt ok enligt läkaren. Jag sitter här med blandade kunder, och klart finns ganska många som tillhör samma butik där jag också var kund. Konstigt, hur man lär sig titta förbi peruker och turbaner och vet exakt vad den människan går igenom. En blick av gemensam upplevelse och så fortsätter vardagen åt varsitt håll.

Oroliga dagar och nätter

Ibland är det en förbannelse att kunna gå och kolla vad t.ex. blodproven givit för resultat. Jag var till labbet i morse och resultaten finns redan att kolla på Kanta. Visst jag är ingen läkare, men det jag ser är aningen oroande. Jag har redan blodsockervärden som seglar pga den kortison jag fått och som inte hålls i schack utan medicinering. Nu har jag också förhöjda sköldkörtelvärden och väldigt låga lymfocyter. CRP ligger på gränsen. Nu ska jag då vänta 1,5 vecka för att få veta mera, suck. Jag hoppas jag har fel, men det verkar som om strålbehandlingens bieffekter börjar slå till. Jag tycker så illa om hela denna kontroll, den måste göras, men då det påverkar mig så starkt. Jag sover nu redan riktigt tokigt, och jag orkar knappast hemskt många nätter med såhär lite sömn. På fredag nästa besök då, datortomografi och ultraljud.

I tunneln

Ja, snart börjar det. På tisdag kör jag in i kontrolltunneln igen. Då labbprov, på fredag alla skanningar.   Idag fick jag den sista biten i pusslet. Jag fick kallelsen till läkare, den 1.3. Så nu följer ett antal nervösa veckor innan man åter vet nånting...

Fundersam

Det händer mycket med hög fart nu. För mig är läget stabilt (i alla fall tills läkaren säger nåt annat), men det är så mycket runt mig som sätter mina tankar i gungning. Det är världscancerdagen. Människor i min närhet får ruttna nyheter, en mycket oväntad bortgång av en fd kollega, och människor i mina nätverk som är i olika stadier av dåliga, sämre och sämsta nyheter. Min egen hjärna börjar jobba på högvarv, och spöket lyfter åter på locket. Vad får jag för nyheter om några veckor när det är dags för årskontroll? Åker jag dit igen? Får jag åter stämpel i besiktingsboken och ett år körtid?  Detta sliter sönder en människa! Oro för andra och oro för en själv. På engelska finns ett ord, “scanxiety”, som säger allt. Avbildningsångest fritt översatt. Rädslan för vad en röntgen/datortomografi/PET/.... kommer att visa. Kroppen strätar emot och psyket slår bakut. Själva sessionen tar inte länge, men det är bara ett ögonblick som krävs för att förändra hela framtiden....

Ett ögonblick, en millisekund.

Allt förändras i ett slag.

Tiden stannar, allt som varit upphör,

Kvar finns jag och en okänd vardag.