Jag
sitter och funderar på hur annorlunda man kan uppfatta/hantera saker. De som
upplever/har upplevt detta reagerar lite annorlunda än den vanliga
söndagspromeneraren på gatan som lymfom (eller någon annan cancer) inte har
berört. Alla vi som berörts har i våra tankar bearbetat vår egen död på någon
nivå, och de flesta av oss accepterar att den kommer när den kommer, oavsett om
det är nu eller senare. Vi lever med varje ögonblick när det händer hos någon i
samma situation, vare sig det är bra eller mindre bra saker. Vi kan se de ljusa
stunder som vanligtvis finns, beroende på situationen, även i de mörkaste ögonblicken.
Man lever starkt med i nuet, det är det enda som är viktigt.
Det är stora tankar som snurrar runt, men det är också såna som hjälper en vidare i livet. Man hittar i ståndpunkt i kaoset, och någon form av sinnesro. En stark närvaro i nuet, och en förmåga att njuta av stunden.
