Puuh

Det var en rejäl psykisk test att stiga igenom dörrarna till cancerpolikliniken idag. Jag hade tid 8.30, så bra att inte behöva vänta hela dagen. Läkaren var inte den jag träffade genom behandlingarna, men en minst lika trevlig och proffsig dam. Hon gick rakt på sak; CTn visade inga förändringar, dvs läget är stabilt! Hela besöket tog just under 10 min, och tillsist sade hon att nästa koll om 6 mån igen. Då blir det antagligen ingen scanning, utan bara labbprov. Man lyssnar istället mer på patienten, hur man mår och vilka känningar man har. Hon uppmanade mig att ringa genast jag var osäker på något, och sa att de följer upp noggrannt. Det känns skönt, man får ännu ha lilltån i den trygga bubblan. Men det var nog så skönt att få stiga ut ur hela sjukhusbyggnaden, dansa i regnet och vara glad över att det ordnat sig till slut!

Ett år

På dagen ett år sen jag fick veta om min fripassagerare. Ett år som omformat mig så totalt. Jag minns den förtvivlan och känslan av overklighet jag hade då jag steg ut från läkarens kontor. Jag minns att jag kände mig som en rymdvarelse i flera veckor, jag tittade på mig själv och kände mig som en utomstående samtidigt som jag var så fastförankrad i stunden. Det var en konstig dimma som stärkte verkligheten men ändå suddade ut den bekanta vardagen totalt. Det som jag trodde var jag just då försvann på ett ögonblick!

Ett år har hämtat en person som blivit mera självsäker. Och självisk. Jag utgår mer ifrån mig själv och mitt mående, och fördelar min ork och kapacitet efter det. Jag har rumsterat om i mina prioriteringar, min hälsa ligger nästan högst upp nu. Jag värnar fortfarande om värdefulla stunder, men jag har lite glömt bort mig där. Det är lätt att falla tillbaka på vissa gamla vanor. Ta till exempel måltider. Jag hade så svårt att äta under många veckor, och hur jag njöt av varje tugga när jag kunde smaka och svälja mat. Nu märker jag att jag har lite väl bråttom ibland, men allting är en balansgång.

En livskris som denna ställer allting på sin spets, och man är tvungen att titta sig själv i spegeln. Man måste omdefiniera sig själv och bygga på en ny kula. Jag märker att jag gör mycket med en helt annan drivkraft än förr, och jag vågar. Så, fast det var en upplevelse som jag innerligt önskar jag skulle ha klarat mig undan, så har den hämtat nånting gott också. Varje dag är guld värd, och man ska inte slösa en enda.