Just nu

Det är konstigt. Då jag var sjuk tänkte jag inte på det så djupt. Allt fokus var på att klara sig genom behandlingarna, ta sig igenom varje dag och sätta energin mot att tillfriskna. Nu har det gått ett tag, och logiskt tänkt skulle jag bara gå vidare eller hur? Fel, jag tänker varje dag på det. Jag djupdyker ner olika känslor och försöker komma underfund med vad de betyder. Nu har man tid att förstå hur många andra som drabbats och gått samma sträcka. Den insikten gör en snurrig, det är så många!

Nu när det gått en tid har jag också försökt kartlägga vad jag tycker hänger med som "minnen" av behandlingarna. Direkt efter drogs jag ju med en trötthet som är svår att förklara. Jag var tvungen att planera hur jag använde min energi, en hel dag igång kändes i kroppen nästa dag som en utmattning. Idag är situationen lite bättre, inte som förr, men klart bättre än i maj. Det är tur, för det var en av sakerna jag funderade mycket på då jag tog emot nya jobbet; skulle jag orka med de långa dagarna och pendlandet? Svårt att säga än, det måste gå lite längre tid än 2 veckor.

Vidare har jag märkt att min koordination och balans verkligen gått i botten. Balansen börjar så småningom bli bättre tack vare övning, men koordinationen är besvärligare. I vardagssammanhang funderar jag inte så mycket på det, men på t.ex. Zumba är jag på väg helt åt fel håll med armar och ben hela tiden. Om benen rör sig rätt så får jag inte armarna in i mönstret rätt utan allt grötar ihop sig. Det ska väl bli bättre med övning, men det blir så komiskt ibland!

Under pågående behandlingar pratar man mycket om "cytohjärna", dvs att man blir glömsk och minnet kastar. Jag tyckte inte jag blev särskilt råddig, men nu märker jag att jag inte ska lita på att jag minns något folk sagt åt mig att minnas. Jag ska skriva upp det! Detta gäller främst evenemang, datum överlag, namn osv. Inget riktigt problem egentligen, men nog lite att vänja sig vid.

Detta till trots, så tänker jag inte på det så mycket. Jag är nöjd för jag har inte ont nånstans, jag mår inte illa och jag sover hyfsat bra. Då tål man en hel del småsaker, och man hittar på knep att kringgå dem. Och det borde ju bli bättre med tiden, men blir det inte så är det inte hela världen.

New beginnings

Under sommaren och hösten funderade jag mycket på mig, vem jag är och vad vill jag. Jag kände mig hemskt vilsen, funderade på mina erfarenheter och det var först då som jag på riktigt gick igenom höstens händelser. Då det blev dags för kontrollen, gick detta helt ur spår. Nu känns det som om jag börjar få nån kontroll på dessa känslor igen, och kanske hitta en stabil självkännedom igen. Så mycket gungar då man tvingas in i en livskris.

Jag skrev tidigare att jag skulle byta jobb. Nu har jag varit en vecka på nya jobbet, och trivs riktigt bra med scenbytet. Jobbet finns i Helsingfors, vilket innebär långa dagar pga resorna dit. Men bara jag lär mig utnyttja tiden på bästa sätt, och kombinera det med distansdagar hemma/i Åbo, så ska det nog gå bra!

Jag började med buller och bång; hade min sista dag på ÅA på torsdag och första dagen på fredag. Det var känslosamt att avsluta ett 19-årigt kapitel. Alltid nu och då möter man människor som man vet kommer att finnas med senare på vägen också. Under mina år har det kommit emot så många sådana. Många har fortsatt vidare men kontakten hålls ändå. Då jag tog ett hopp från forskning till administrativ sida, fanns det många som hoppade in och guidade mig rätt. Ifjol fick jag sedan chansen att bita i en ny kaka. Jag hann jobba en månad och så blev jag sjuk. Jag har sagt det många gånger förut, men jag säger det igen. I en sådan situation är det så viktigt med människor som finns där och bär dig, då den egna grunden rämnar. Denhär hösten innebär att vi alla som höll ihop så tätt går åt olika håll, av olika orsaker. Jag är så oerhört tacksam till den kollega som blev min mentor, stöttepelare och partner in crime. Han blev sist och slutligen den som släcker lamporna innan han går i pension.