Besiktningsdag

Imorse var det då dags att besöka TYKS efter nästan sex månader. Vid dörren kände jag hur kroppen spände sig, den kom ihåg. Hit ville den inte. Jag tog min nummer och satt mig för att vänta på labbtur. Behöver jag säga hur skönt det var att gå ut därifrån?

Förändringar i luften

Det har nästan hunnit bli höst. När semestern började, var jag helt utmattad. Det gick några veckor tills jag började känna mig i gängorna igen. Jag hade fem veckor, helt perfekt tid för återhämtning. När jobbet började, hade jag energi att ta ifrån igen. Under våren och sommaren funderade jag mycket på min ork. Under sommaren dök ett gyllene tillfälle upp, och jag bestämde mig för att ta det. Så, i oktober har jag en ny arbetsgivare. Jag är tillfreds med beslutet och ser mycket fram emot de nya utmaningarna. En sak kommer jag att sakna enormt mycket, vårt innoteam. Vi har skrattat, gråtit, tänjt på nerver, sprungit, stressat, slöat, glädjats då det gått bra och stöttat varann vid sämre tider. Vi kommer att splittras nu, och det fyller mig med sorg. Vi har under ett år åstadkommit massor, det mesta med glimten i ögat och med en bra känsla.

Efter vinterns erfarenheter har jag märkt att inget gör mig nervös mera, eller avskräcker mig. Allt utom en sak. Cancerkontroll. Nästa vecka börjar halvårskontrollrumban med blodprov. Följande måndag är det kontrast-ct och veckan därpå onkolog. Tanken fyller mig med skräck och huvudet fylls av tankar kring "vad om...". Jag borde inte låta detta spöke lyfta på sitt huvud, men det är svårt att låta bli. Jag vet inte vad jag borde göra för att lugna ner mig, det är väl bara att titta framåt och hoppas på det bästa.